"Äldre dar" är väl kanske och ta i från tårna. Men det känns lite bra att skylla på något när kunskaperna (som jag ju vet finns där) men som blockeras av ett (ihållande) halvtaskigt minne. Antingen har det alltid varit så, eller inte. Jag minns inte. Nåväl, häromveckan lämnade jag stan för lite andra intryck. Lite lugn i vardagslivet är egentligen allt jag önskar just nu och om lugnet inte vill komma till mig så får jag ta mig dit. Sagt och gjort väldigt fort. Det fick bli en liten sväng ut på landsbygden som kunde tillfredsställa det behovet. Mycket mer än så behövs inte. Men det hade aldrig fungerat på mig om jag vore tjugo år kan jag säga. Då var det helt andra saker som drog i mig. Men det kan jag berätta om en annan gång.
Öppna fält gör mig eftertänksam och nån sorts inre ro infinner sig ganska omgående. Men den är endast temporär. När allt (för en gångs skull) samverkar i kroppen och hjärnan är med i samspelet så känns livet bara sådär härligt underbart och samtidigt helt otänkbart att man en dag skall säga upp sig från det liv man lever. Men jag hoppas att den dagen dröjer. Jag har märkt att tankarna på sin egen dödlighet kommer allt oftare. Det tar jag som ett tecken på en måttlig ålderskris. Nej förresten, om man har en ålderskris, kan den verkligen vara "måttligt"?
Men nu till vad inlägget egentligen skulle handla om. Kunskap. Så, jag ställer mig själv helt enkelt samma fråga igen (som när jag tog denna bild med mobilen), vad är det jag ser? Vad heter sädesslaget Nikks? Hmm. Sekunderna blir till minuter och jag hör mig själv tänka på engelska. THIIINK!
Korn, vete, råg, Havre..? Vilket är det? "Men snälla nån" hör jag mig själv tänka. Har jag gått i skolan minst i nio år? Ok, Jag säger råg. Och så hör jag mig själv fråga: är det ditt slutgiltiga svar Nikks? Neeej, egentligen inte men man måste väl svara något. Även om det bara är till sig själv. Och ärligt måste det vara.
Eller är det havre? Eller kanske ändå inte. För hästar tycker ju om havre och jag ser ju inga sådana på bilden. Och korn har jag ju för mig att de har sådana där långa, vad heter det, tentakler som sticker upp. Vete, har för mig att det har lite kortare (frisyr) strån som sticker ut. Nej men vad synd, där rann tiden alltså ut.
Jag får fråga mina barn i stället. ;-)
Samma funderingar här om livet och den okända tid som återstår. En känsla är uppgivenhet, för man kan inte göra någonting åt den sista möjliga dagen. Och en känsla av att ändå vara nöjd med vad som varit. Och sen kommer känslan av att man vill mer. Att det ska finnas någonting mer att lämna efter sig.
SvaraRaderaF.ö. är jag också helt okunnig om gräsväxter. Och träd. Jag minns den hemska känslan av dumstrut när min dotter var 8 år och rättade mig när jag trodde att ett lönnblad var ett ekblad...
:-)
PH
Åhh, det sista var ju riktigt rart ju! Bra där att du inte är en sådan där jobbig förälder som låtsas att du kan allt. Och visst, det kanske känns lite genant när ens barn rättar en. Särskilt om de är åtta år, hmm. Men å andra sidan får dom ju också lära sig att föräldrar faktiskt inte vet precis allt heller.
SvaraRadera